Som ett barn på julafton

Jag är som en barnunge. Jag längtar så mycket till Valborg att jag nästan imploderar. Det är på fullt allvar min julafton. Jag älskar att det är soligt men inte varmt, ljust på kvällen men inte för länge, jag älskar att kvällen innefattar eld och att jag får umgås med människor jag älskar på ett förbannat opretentiöst sätt. Att det faktiskt är min enda på länge lediga Valborg gör att det inte är en vanlig lördag. Det är även veckans enda dag som innefattar socialt engagemang. Mitt i en veckas sjukskrivning är det som att vänta på glitter och rockmusik och vackra tatueringar och fina ord samtidigt. Nästintill erotiskt. Exceptionellt!

Helst vill jag åka hem till henne imorgon. Sitta på hennes farstutrapp och vänta på att fredag ska bli lördag. Att klockan ska slå över midnatt och jag kan börja fira. Helst skulle jag vilja ha en tredagars fest. Eller ännu bättre, starta kollektiv och bo i deras lada. Det vore fint. Kanske inte så uppskattat av värdparet, men nu är det fan jag som fantiserar!

Altanen är min utopi. Mitt eldorado. Och just nu har jag inget att sätta emot. Jag dör.