Vad jag skrev om för längesen. Jag gillart!

tisdagen den 28:e december 2010

Det löser sig!

Jag skulle vilja vara en sån där människa med en plan. En sådan som hade undansparade pengar för kontantinsatsen till det lilla radhuset, en sådan som hade bestämt sig för att skaffa barn vid 28 års ålder, som visste vad de ville bli när de blev stora, som ibland rullade upp lockarna på spolar för natten, som planerade nästa dags utstyrsel, som hade ungarnas picknick klar i kylen kvällen innan.Jag är inte sådan. Alls. Jag är en sådan som lever på hoppet som det löser sig för ändå. Jag är en sådan som inte alltid har koll på om pengarna räcker hela månaden eller om räkningarna är betalda. Jag är en sådan som glömmer bort att lägga locket på syrrans hamsterbur så att en av dem smiter och löper bananas i hennes hyrestvåa. Jag är tjejen som slänger mina kläder i en hög på golvet på kvällen och letar efter en skrynkelfri tröja i garderoben i högst en sekund innan jag tar på mig något jag inte vet om det passar ihop. Så funkar jag. Jag tycker det är charmigt att leva utan en plan. Jag gillar att vara spontan. Jag lever efter parollen att det löser sig. Alltid.

Igår när jag pratade med en vän sade han åt mig att skaffa hus i Slagsta. Eftersom jag funderade på att köpa bostad. Jag fick en liten hjärtinfarkt. Slagsta ligger utanför stadsgränsen och det är inte ens krypavstånd till krogen. Går icke, mina vänner. Han påstod att det var ett fint område att bo i när jag skaffade barn.

När jag skaffade barn, sade han. Inte om. Mina vänner. Jag skulle bli en grym morsa.Men det är så förbannat svårt att planera in en grym farsa så tills han dyker upp alldeles av sig själv får resten av mitt liv se ut som det alltid har gjort. Det löser sig. Det lö-lö-löser sig!