Att göra om och göra rätt och försöka igen

Till och med människor som inte känner mig egentligen tror att jag är elak. Eller hård kanske. Dryg. kaxig. Det irriterar mig litegrann. Vi pratade om det på jobbet idag och det är så konstigt hur man framställs. Jag vet att jag är genomsnäll. Att jag bryr mig om människor runt mig. Att min familj och mina vänner går före det mesta, före mig själv. Det vet även de som känner mig på riktigt.

Att jag en gång i tiden var osäker och inte riktigt visste var jag hade mig själv bidrog till att jag hellre framställde mig själv som svår och oåtkomlig än snäll. Av någon anledning. Jag intalade mig att det var bättre att vara hatad och ihågkommen än bortglömd. Idag vet jag att det är fel. Så jävla fel. Och jag lär mig hela tiden leva rätt. Att göra om.

Människor som står mig närmast brukar säga att jag är en ny Jennie. Och det gör mig glad, samtidigt som det känns förjävligt att ha varit människan som mina bästa vänner inte ville ta med på fest eftersom jag inte var så förbannat trevlig mot deras andra vänner. Förjävligt. 


Det svåraste är att ändra hur folk som redan känner en ser på en. Det är nästintill jävla omöjligt. Och de gånger jag försöker som mest att svälja, ta ett steg tillbaka, låta det rinna av mig...då får jag en smäll på käften som tack. Och benen undansparkade och en påminnelse om att det inte lönar sig att försöka. Ändå gör jag det igen och igen. 
För jag är så jävla trött på att folk tror att jag är någon jag inte är. 


Jag låter fortfarande inte folk trampa på mig. Och jag tar ingen skit. Från någon. Men det betyder inte att jag ger oförtjänt skit till andra. Jag har fortfarande ett välfyllt ordförråd. Jag kan fortfarande sänka en annan människa med en blick eller hårda ord. Jag gör det bara inte. Slag under bältet var min specialitet.


Och fan vad jag skäms. Men jag står för det. Alltihop. 


Men jag är äldre nu.


Det är ett av skälen.