Bröllopet, ni vet. Det är imorgon.
Jag tror att det var i november eller något sådant hon meddelade oss att hon skulle gifta sig. Att de skulle gifta sig. Jag vet inte om det var samma kväll hon sade att hon ville att jag skulle vara tärna och jag dog. Var det det? Var det samma kväll? Att jag blev en aning rörd och glad står jag för. Att det första jag tänkte på och blev skräckslagen var klänningen står jag också för. Men sådan är jag. Tänker alltid lite längre än jag borde.
Att vi trodde vi hade en evighet på oss att planera möhippan var å ena sidan rätt. Att vi inte tog vara på evigheten är en annan sak. Men grymma tärnorna levererade och gjorde succé, såklart. Alla detaljerna vill inte bruden veta. Hur nära det var att gå åt helvete. Hur många gånger vi ändrade plan. Hur ofta vi svor. Hur ofta vi ville avsäga oss. Vi säger inte det till henne.
Hon ska ju gifta sig. Hon behöver inte mer.
Häromdagen övade vi i kyrkan. Jag har ju blivit blödig med åren och snyftade en skvätt åt brudparet där de stod i jeans, prickiga koftor och tofflor. Jag inser att jag kommer gråta sönder mig vid altaret imorgon. Det är måttligt eller vattenfast smink som gäller.
Men imorgon. Då blir min Fröken Gunnarsson Fru Pohl.
Älskade älskade hon. Och vilket kap hon gjort.
Och vilken tur han har.
Och vad fina fina de är ihop!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar