De har stått där i flera veckor. Allra minst en månad. Ingen cyklar på dem. Eller flyttar på dem. De bara står där, lutade mot en vägg på söder och ser ut som en installation. Häromdagen stod det en liten liten sparkcykel i neongrön plast bredvid, lika nonchalant lutad mot väggen. Nu besökte då. Nytt hälsade på det gamla och försvann igen. Den lilla cykeln är borta och med min sjuka fantasi kan jag inte låta bli att tillskriva cyklarna mänskliga egenskaper och tycka att det ser väldigt gamla och trötta ut där de står. Den lilla neongröna bidrog för en dag med lite ungdom och susade vidare på vägen och lämnade de trötta kvar. Så tänker jag varje gång jag går förbi. Varje gång. Jag har inte så mycket annat för mig. De är det finaste jag ser på hela min väg hem. Och lite lite hoppas jag att det är meningen att de ska stå där. Att någon placerat dem där för att göra någon annans dag lite roligare. Som min. Om de bara är stulna, parkerade och bortglömda försvinner romantiken.
Jävla oromantiska stad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar