När alla vännerna går hem...

Såhär är det; vi vet alla att alla vänner inte alltid består. Såklart. Man växer ifrån varandra, hittar nya vägar, vänner, liv, prioriteringar, vad det nu än må vara. Det är normalt. Inget konstigt alls. Det som däremot är frustrerande är när en relation förvandlas till en envägskommunikation. Hur mycket jag än bryr mig om mina vänner och anser att de är viktiga för mig så tänker jag inte lägga ner mer energi på människor som inte tycker att jag är värd detsamma. Så är det. Kallt? Nä, inte alls. Jag gör det för mig. För trots allt är jag viktigast i mitt liv. Så från och med nu är det bara ömsesidig vänskap som räknas för mig. Det finns sådana människor i mitt liv också. Dem tar jag tillvara på. Lägger nära mitt hjärta. Ömt. För de där stunderna man har med människor som är viktiga betyder så mycket och de är jag rädd om.

Men i övrigt är jag ingens backup-plan längre.