Och det där med att känna sig som om man är osynlig och att alla stirrar på en på samma gång, att inte veta vilken som är ens bästa sida vad som är rätt att säga eller fel. Att vilja fixa håret när du möter en gammal vän runt hörnet fast inte verka självupptagen, att önska man hade en spegel eller finare skor eller kanske kanske rena byxor. Åtminstone. När man känner sig som sju svåra år men inte kan göra något åt det och dina vänner just klev ur en H&M-annons. Det där med att stå i en hiss och inte riktigt vara säker på om man luktar uthärdligt och tycka lite synd om personerna runt dig som förmodligen inte bryr sig alls. Eller att se ett fotografi av dig själv i en frisyr du gillar men inser ser förjävlig ut och minns alla gånger du haft den och skäms lite för dig själv. Att gå över en gårdsplan alldeles ensam och känna att alla runt dig tittar på bara dig och undrar om du inte har några vänner eller varför du annars skulle gå ensam. Att förstå att umgänget tycker att dina nya kläder är skitfula och att de inte alls passar dig och vara jättejättelångt hemifrån och inte kunna byta om. När alla pratar om festen de var på i helgen som du varken visste existerade eller var bjuden på. Att äta lunch vid ett bord ingen annan vill sitta vid eller hellre vara pajas än ensam. Att de andra skrattar och du inte förstod skämtet, att de har interna skämt och du var hemma den dagen eller att inte alls inte alls inte alls passa in. Dagen från helvetets mitt.
Att bli äldre och lösa sådana problem med sprit. Alla går att supa snygga och alla är lite lite vackrare i mörkret. Väl?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar