Det finns två miljarder bilder av mig som barn mellan 1 och 3 år. Ungefär. Albumen är fyllda, märkta, sorterade. En hel rulle är knäppt av mig som tvååring framför en tårta som jag fått lov att äta alldeles själv. 24 bilder. Kanske 27, om man hade tur. Det var förr i tiden, ni vet. När man var begränsad. När man inte såg bilderna i förväg, när man fick lita på sitt ögonmått och sin känsla. Det var när man fick räkna innan man tog en jävla massa kort, annars kunde det bli sjukt dyrt. Filmrulle, framkallning, kopior... När jag var 2 år fick jag syskon. Då tunnades bilderna av mig ut och jag fick dela rampljuset med systrarna. Naturligt. Det finns såklart fotografier på mig innan tonåren, men inte alls så många. De som finns blir jag nästan generad av att titta på. Kläderna som matchade, manchesterbyxor, hängslejeans, polotröjor, hårtofsen på sidan, orange tröja...rubbet. Från mina tidiga tonår och framåt är fotografierna av mig nästan icke existerande. Det finns ett fåtal. De som vittnar om blont hårsvall, svart häxhår med knallröda slingor, kort pojkrufsigt hår och lila-vita slingor. De är inte många. Det var innan mobilkameran, digitalkameran.
Idag finns det djävulskt många bevis på hur jag ser ut nästan från dag till dag. Photobooth. Det är så enkelt. Man bestämmer vinkeln själv och man blir alltid snygg. Och skulle man inte bli det är det svinlätt att redigera eländet. Min Mac-guru har visat mig. Hon har koll på det där.
Mina efterlevande kommer tro att jag föddes, levde i tre år, låg i dvala o tjugo-någonting och återuppstod igen när Mac kom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar