Det går troll I Tuna

Det går dåligt för fröken Jennie och hennes lägenhetssökande. Man kan säga att det går troll i det. Kan man börja tro på ödet och tro att det är meningen att jag ska bo kvar med min mamma för alltid? Bli en gammal nucka som sitter i matchande gungstol med henne och stickar varsin strumpa i samma par? Klappar varsin katt med samma mönster och har likadana nattsärkar i olika färger. Jag kan se hur vi sitter där och ojjar oss över våra krämpor, dricker en gnutta silverte och smuttar på rödvinet när ingen ser. Ibland kommer hemtjänsten och hälsar på. Då kallar de mig Lilla Snärtan, eftersom jag bara är 75 och mamma närmar sig 102. Då fnittrar jag lite generat och mamma grymtar något bittert och lägger samma kväll i nya slingor i håret. På helgerna kommer syskonen och hälsar på. De är ju något yngre och hälsar på mig av medlidande, egentligen har de inte tid, de som har egna lägenheter att ta hand om. Det har ju deras stackars Jennie Padolf aldrig haft, så de kommer ändå, och hälsar på. För att vara snälla. Och lite för att jag var deras hjälte när de var fem.

Det minns jag, när jag sitter där, i mammas gästrum och knypplar. Och så minns jag hur det var att vara ung, att ha egen lägenhet. Det var tider det.