Jag känner mig som fucking jävla Mary Poppins. Ni vet, världens bästa barnvakt/nanny. Så är det. Tuna Busland tills fötterna ville blöda och huvudet gråta men springer Han springer jag. Jag klättrade också. Svinhögt. Och så mådde jag lite illa. Och tog ett kort, som bevis. Att för Hans skull, klättrar jag högt. För Hans skull matar jag änder, fastän fåglar skrämmer ihjäl mig. För Hans skull köper jag den där barnsadeln och hjälmen till cykeln fastän jag egentligen tycker det verkar läskigt att cykla med en sådan och fastän prislappen låg långt över vad jag är beredd att betala för en begagnad bil. Typ så.
Med Honom tappar man lite perspektivet. Allt annat känns liksom oviktigt. Och så får jag dåligt samvete om jag inte lägger all fritid på Honom, fastän jag egentligen har svinmycket att göra hela veckan. Resten av mitt liv sätts lite på Paus när han är här. Det kommer alltid tillbaka och slår en på käften när Han åker tillbaka till sin mamma. Men det är blåmärkena som gör att man minns. Att den där lilla monsterungen som slåss ibland, som vägrar lyssna, som väcker en i gryningen, som har spottat på mig en gång och som vägrar ge mig pussar är världens goaste lilla unge.
För att han är Vårt barn. Inte någon annans ungjävel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar