Ni vet. MItt andra hemma.

Camilla sade att hennes (blivande) make bara har tre veckors semester i år. Hon har fyra och föreslog att vi skulle åka till Skottland den fjärde veckan. Åka hem. Hem, ni vet. Mitt andra hemma. Jag får ont i magen av längtan bara jag tänker på det. Men jag förstår inte vad hon skulle vilja dit och göra. Hon är en soltjej. En sådan som hellre chartrar och ligger vid poolen och steker, dyker i havet och får grym bränna än driver runt på grå gator. Men jag är en grå-gata-tjej. Om hon vill följa med mig dit blir jag lycklig. Om jag får visa henne mitt hemma utan att hon tråkas ihjäl är jag beredd att gå genom en mindre eld. Om hon kan tänka sig en vecka i en storstad, i ett land där hon måste köra på fel sida av vägen, där hon inte känner någon, där hon måste fatta att den lilla puben på hörnet är kärlek är hon mer kärlek än innan för mig. Det vore fint. En vecka känns som en timma. Jag behöver en månad, ett år för att visa. För att hon skulle förstå. Men om hon tar in en hundradel, en liten procent av det jag tog in, det jag fick, då förstår hon mer varför jag ältar det där landet. Varför en grå ö med bleka människor är lika viktig för mig som min familj och mina vänner är här hemma.

Att det låter jävligt pretto förstår jag. Det är därför jag måste bevisa för henne att allt jag sagt stämmer. Att det kanske bara är en känsla som finns hos mig är en sak vi får ta på flyget hem.