Att inte riktigt se verkligheten

Jag har lagt mig. Men jag funderar på så viktiga saker att jag inte kan somna. Som om man ser ut som man gör på fotografier eller som man gör i spegeln? Låter man som på radio eller som man gör i sitt huvud? Jag undrar ofta det. Och så får jag ångest och hoppas att det är spegeln som stämmer. Jag är intelligent nog att förstå att Photobooths redigerade bilder inte riktigt visar den nakna, nyvakna, rufsiga sanningen. Men vad det är som gör det kommer jag alltid undra. Och man får ju aldrig veta. Galet frustrerande. Igår hörde jag min röst på en film. Jag visste inte vem det var som pratade, fastän jag har känt mig själv i 27 år. Sjukt.

Vissa bilder är som en smäll på käften. De bilderna vill jag bränna och göra slut med och hata för alltid. Andra vill jag klappa fint på huvudet och älska innerligt.

Nu. Lite möhippetrött och sovtvungen.