Jag vill inte gå hem först!

Häromdagen när jag sade Bara en, max en timma, kanske två glas gick det åt helvete. Jag tappade fokus totalt och gjorde minst ett fel på jobbet. Såhär nära inpå, med det fortfarande färskt i minnet menar jag ALLVAR när jag säger Tidig, kväll, ett par glas, hemma vid nio. Men jag känner ju mig själv. Det jag menar nu glider snabbt iväg på den där bryggan. Man vill ju inte gå hem först. Det är modiga människor som går hem först. Det där att man kanske missar något är ju för fan katastrofalt. I och för sig har jag aldrig märkt någonting man inte kunde ha varit utan de gånger jag stannat, men fan, plötsligt händer det! Och då står man där med skägget i brevlådan och önskar att man inte hade gått hem först. Ni vet vad jag menar. Och jag vet att ni håller med. Även om det är ocoolt att erkänna. Jag har det bra. jag har aldrig varit cool, har inget att förlora.