När jag var liten spenderade vi mycket sommartid hos min faster på en ö där de alltid hade sin husvagn uppställd. Där var midsommar midsommare på riktigt och det liksom osade av sill och blomkransar när man närmade sig med färjann. Det fanns ett hål i marken där dasstunnan tömdes, en hängmatta upphängd alltid mellan samma två träd och yttertältet var ingen vanlig historia, snarare en historia som fylldes med sinnessjukt långbord, massa kusiner och kall öl. Jag menar saft. Jag var ju liten.
Det var ön där man tog båten till några klippor mitt i havet men kunde vada mellan öarna i kristallklart vatten och vit sandbotten eftersom det var långgrunt mitt där ute. Man stod mitt i östersjön, såg inte fastland men kunde promenera med vatten bara upp till knäna. Man brände sig i solen, fick grisrosa lår, plågades i flera dagar och skaffade sig minnen för livet. Alla barn borde ha sommarminnen av det slaget.
Jag är född i hus, uppväxt i hus, i förorter, utanför betongen. Men jag känner mig som ett stadsbarn som hade sin tillflykt på sommarställena. Jag vet inte varför. Jag tänkte nämligen säga att jag är en stassunge. Men det är jag ju inte alls.
Men jag minns somrarna som om jag vore det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar