När jag var sexton ville jag tämja mina lockar

Jag kommer ihåg att jag borstade håret länge den dagen. Att jag var ganska nöjd, för det låg som jag ville och det var lent och inga krusiga, ostyriga lockar stod i vägen för mitt första gymnasiefoto. Jag minns att jag använde läppglans. Det var konstigt, även för mitt sextonåriga jag, men jag inbillade mig väl att det skulle göra skillnad. Tröjan jag hade på mig var mörkgrön, mossgrön och om jag inte minns helt fel var byxorna av savann-typ. Jag hoppas innerligt att det var det året det var inne, för annars vet jag inte varför jag skulle haft det på mig. Jag fick alltid stå på översta raden på våra skolfoton. När vi var små för att jag var längst. När vi blev äldre för att jag inte var så lång längre. I jämförelse. På fotot är jag blond. Och jag känner så väl igen mig själv. För det där är ju jag. Det var alltid jag. Samma långa, blonda hår, som egentligen var galet lockigt men som efter år av envist experimenterande gick att tämja.

Det är säkert fem år sedan jag var blond. Och jag trodde inte att de som känner mig idag visste hur jag såg ut då. Men det finns visst bevis. Och jag bjuder på det. Även om jag som sextonåring såg mer än lovligt dryg ut. Jag skäms nästan när jag ser mig själv. Jag vill ge henne en förbannad örfil och säga till henne att sluta se så överlägsen ut. Varför ser jag ut så?? Med savannbyxor?? Snacka om tjej utan koll.

Någonstans när jag blev äldre gjorde jag något åt saken...

För en tjej utan koll hade jag många åsikter om hur håret skulle se ut...

När jag var sexton ville jag tämja mina lockar. Idag har jag slängt bort min plattång och inser att det kunde vara värre. Och jag har inga åsikter längre. Idag är det lockarna som bestämmer. Jag orkar fan inte längre.

 

Jag vet att det finns en vän som var med både då och nu...som sitter inne på mycket värre bilder från förr än såhär. Jag inser att det kan bli jävligt dyrt att tysta honom...