I´m alive!

När jag började hänga med i världen och skaffade en mobiltelefon som hade mer än ring- och smsfunktion, i det här fallet bloggning, trodde jag att jag skulle bli en superbloggare. Eller snarare att jag skulle uppdatera utav bara helvete. Jag trodde att jag skulle skicka upp en fyra, fem inlägg om dagen och bli svinintressant. Så blev tamefan inte fallet. Det första dagarna delade jag i och för sig med mig av bilder på min väg till jobbet, min frukost, min lunch och mitt tv-program på kvällen. Ofta, ja. Intressant, nej. Och jag tröttnade själv på det. Jag tappar energin om jag inte är peppad. Och jag har ingen pepp. Ingen inspiration. Och då får det vara. Jag har insett att jag hellre skriver när jag vill och när det spelar roll för mig, än att jag gör det ofta. Kvalitet framför kvantitet. Det är det som gäller. Det kanske inte betyder att allt jag skriver är intressant för er, men det kommer garanterat betyda att jag är vaken, och peppig. PEPPIG. Världens dummaste ord, men det funkar i sammanhanget.