Jag tog med mig en bok in i badrummet och när jag började var badvattnet så varmt att det knappt gick att andas där inne. Det stack liksom i skinnet och jag visste inte riktigt om jag skulle kliva upp eller härda ut. Jag läste Skynda att älska och när jag kommit halvvägs var vattnet kallt och tårna formade som russin. Bara ett kapitel till fungerade inte riktigt. Bara ett till och plötsligt var berättelsen om Alex Schulmans pappa slut. Inbunden mellan två pärmar, dekorerad med en bild på de två och med så många vackra ord på sidor som var blanka när han började. Och jag undrar och fascineras över det faktum att man kan skriva så mycket, så många fina ord om någon. Om ett halvt liv tillsammans. Om fotbollen på torpet och om pappa som var äldre än andras pappor. Jag tycker det är så fint att han inte bara tänkte göra det, utan gjorde det. Och jag tänker att det är synd att hans pappa aldrig fick läsa.
Sedan tänker jag att han vet hur man hanterar ord, Alex Schulman. Och att jag är glad att jag inte läste honom när han var ung och arg och skrev med sarkasm och ironi och cynism i sina fingrar. Den bilden passar inte in på det jag läser nu. Och det hade förstört det faktum att jag tycker att han är en poet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar