Sandra påminner oss om VK. Att tv3 visar en glimt av konferensen imorgon kväll. Och genast sveps jag med, tillbaka till den där kvällen. Jag minns känslan av att sitta vid ett stort runt bord i en klänning jag inte kunde andas i och med strumpbyxor jag knappt vet hur man använder.
Det är jag och sju främlingar som sitter vid det där bordet. Alla verkar känna varandra, fastän jag vet att det inte är så. Känslan av att inte riktigt höra hemma med mig själv är så påtaglig att jag önskade att jag hade min vinterjacka med stor stor luva på mig istället för den åtsmitande klänningen med hög slits. Mannen på min vänstra sida pratar oavbrutet över mitt huvud med kvinnan på min högra. Jag sitter och pillar med servetten i mitt knä och försöker huka mig för att inte störa deras samtal. Mannen på kvinnans andra sida är så fin att jag tappar andan litegrann. Jag har försökt byta plats med henne för allas vår skull. Kanske mest för min. Han ler ibland med tänder som tagna ur en tandkrämsreklam och igen önskar jag att jag inte var klädd i något som känns som en utklädnad. Ibland frågar de mig något, mannen och kvinnan på mina respektive sidor. Jag svarar med något som låter bra, fastän jag inte är riktigt säker på vad de frågade. Jag undrar för en sekund var barnbordet är och varför i helvete jag inte sitter där istället. Det måste ju ha blivit fel det här. Nog för att jag kan vett och etikett och kan föra mig och gaffel i vänster och kniv i höger och besticken används utifrån. Men ändå. Den tryckta stämningen som blir när man tvingar åtta främlingar att umgås, prata om trivialiteter och äta middag ihop från en buffé från mitten av bordet som om det vore en familj på söndagsmiddag är minst sagt märklig. Barnbordet och lite spagetti hade jag klarat mig långt på. Jag har så jävla trevligt ändå. Utan linnedukar.
Kisspauser har jag förbjudit mig själv. Det är ett helvete att hålla på med strumpor och underplagg och klänningar och sånt. En rökpaus unnar jag mig. Men bara en. Skorna jag har på mig är djävulskt obekväma och jag kan inte gå i dem utan att vilja självdö lite och trapporna upp är milslånga.
Ofta tittar jag mot bordet i hörnet, det som står alldeles för nära mitt för att det ska vara bekvämt. Kollegorna från hotellet rakt över ån sitter där. Med sina praktikanter och sitt filmteam. Och jag ber till varje högre makt jag kan komma på att kameran ska missa mig.
Jag hoppas att den gjorde det. Missade mig alltså. Det konstiga är att hur överväldigande de där dagarna under VK är kommer jag bäst ihåg middagen vid bordet. Och den behöver jag inte ha dokumenterad för att minnas.
Men ni andra, ni borde titta. De där dagarna är så häftiga att man behöver se för att förstå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar