Högmod

Det är så märkligt. Hur jag blir när jag dricker alkohol. Dagen efter vaknar jag upp och kommer ihåg fragment av vad jag har sagt och gjort och så tänker jag vad i helvete håller jag på med?? Fy. Fan. Vad. Pinsam. Jag läste ett kapitel ur Alex Schulmans bok om hans första dejt med kvinnan som blev hans fru. Han säger någonting om att "jag är ju kändis, så vi kanske inte ska gå till stureplan där en massa journalister kan se oss tillsammans." Och så tänker han likadant som jag. Varför beter jag mig såhär? Vad håller jag på med? Och jag förstår precis vad han menar. Jag får känslan av att vilja gå på stan med en skämskudde ifall någon skulle se mig.  Jag är ju kändis...du vet... Och så ser jag på mig själv och rannsakar mitt eget beteende. Som efter middagen igår när jag tyckte att servitören var värd en jävla massa beröm, för det var han. Inga problem så långt. Ända till jag blir sådär Schulman-skämmig och säger "Ja, du vet...jag är ju i branschen..."  Och direkt efteråt vill jag dö lite. Vaddå i branschen?? Jag är väl förihellvete ingen serverings-guru?? Och så vaknar jag i dag och kommer ihåg det där och lovar mig själv, som så många helger förr, att nu jävlar får det vara nog. Nu får man ju börja dricka med måtta.

Och sedan tänker jag igen... Vem fan är Måtta och varför skulle jag vilja dricka med honom??