Det är som om jag älskar tanken av en tanke, är kär i kärleken och fascinerad av bilden av hur bilden kunde se ut. Jag förstummas av hur skratten kunde låta, hur leenden kunde se ut, hur blickar kunde ha delats. Det är som att leva i en historia man själv har skrivit men inte kan regissera, rollbesätta eller hitta det rätta slutet på. Det är som om musiken skriver sig själv och det låter som en sång jag känner igen men halvvägs byter den genre alldeles av sig själv och ibland blir det hack....hack i skivan. Ofta känns det som att tappa kontrollen och fotfästet på samma gång, som att falla och veta att det kommer göra ont och hinna tänka tusen tankar och känna smärtan under hela fallet och det kommer vara i tusen tusen år. Och ingen jävel har ett plåster eller ett glas med upplöst aspririn, man får klara sig själv. Genomlida skiten och tro på... att det löser sig.
Det löser sig det löser sig det löser sig
Och under tiden finns det ingen jävla gräddfil. Bara slingriga, snåriga stigar med rötter att snubbla på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar