Kommer ni ihåg när jag skrev om Septembers frisyr och fick min första, och hittills enda, hatkommentar? Det där om att det är synd om mig som måste tycka illa om ALLA andra för att må bättre själv? Det är intressant det där. Jag tycker uttalat illa om nästan ingen. Riktigt illa tycker jag bara om människor som gjort mig eller min familj illa. Eller Hitler och pedofiler som alla tycker illa om.
Däremot finns det offentliga profiler som jag föredrar att inte titta på alls. Som ger mig lite kväljningskänslor för att jag tycker att de är människor som inte hör hemma i mitt liv. Man FÅR tycka så. Utan att vara en Kvinna som Hatar Människor.
Lena Ph, Pernilla Wahlgren och Ann Söderström. Jag är ledsen. Men jag KAN inte gilla dem. Jag MÅSTE byta kanal om de dyker upp på tvn. Jag får flimmer i hela hjärnan om jag måste lyssna på dem.
Däremot har jag inget som helst behov av att önska dem ur samhället, hata dem eller stoppa dem i brännugn.
Avstängningsknappen är bara en normal reaktion
på sådant som inte tilltalar mig.
Vem fan gillar alla?
Moder Teresa?
Ja, men hon blev ju Helgonförklarad, för i helvete.
När jag blir det ska jag också Älska hela världen.
På riktigt??
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar