Det är så jävla typiskt. Murphys lag; lagen om alltings jävlighet. Ingenting går någonsin som planerat. Varför skulle det göra det den här gången? Dagarna som skulle spenderas med att flyttröja min systers lägenhet förvandlades till dagisvecka. Barnvaktsvecka. Systersonen blev sjuk och var tvungen att stanna hemma. Vilket ledde till väldigt mycket passande och väldigt lite röjande. Alla planer gick fetbort och imorgon är det flytten från helvetet som hägrar. Inte för att hänga ut min syster, men hon besitter inga fenomenala organisationsförmågor. Det hon sade var "packat och fixat" såg ut som resterna av Tjernobyl. Att jag är en gnutta trött på eländet nu är ingen hemlighet. Men min filosofi att allting löser sig sitter i. Det visade sig dock ikväll att Herr Murphy uttryckligen hatar mig. Mer än någonting annat. Mer än han hatar sådana som Hitler och Stalin och barnamördare och pedofiler. HATAR mig. I samma andetag som jag lade upp plan B för syrran för att överleva morgondagen fick jag blixtrande huvudvärk och förbannat ont i halsen.
Jomensåatte...det blir en kul dag imorgon. Kul.
Jag är inte bitter. Alls.
Men jag har insett att bananskal, räkmackor och silverskedar är inget som gäller mig. Nerrå.
Storasyster är INTE glad. Jag alltså.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar