Det pratas så mycket om barn i mina kretsar. Vi är i den åldern. En del av oss är gifta, några har barn, andra köper hus och en hel del lever centrumliv i standardlägenheter med plastluckor i köket. Vissa vill febrilt skaffa barn. Andra är nöjda som det är eller lever med bonusbarn. Det är så olika det där och jag har vänner som säger att de aldrig skulle kompromissa bort barn. Själv vet jag inte. I min singeltvåa kan jag säga att jag skulle vilja ha barn. Om 5-10 år sådär. Ingen stress. Självklart vill jag ha barn, brukar jag säga. Men jag vet inte. Vad händer om man träffar någon som redan har barn, som inte vill ha fler eller som inte vill ha alls? Slänger man kärleken åt helvete då och väntar på nästa snubbe som vill ha barn? Jag tror fan inte det. Jag skulle nog kunna kompromissa bort ungar, även om jag skulle bli en förbannat bra mamma. Förmodligen världens bästa. Det handlar nog mest om ögonblicket när man väljer. När man står där vid sitt vägskäl och bestämmer om man ska skapa liv eller inte. Det är DÅ man vet. På riktigt. Nu har jag ingen aning. Men jag vet att jag inte är fanatiskt sugen på barn. Och jag vet att jag skulle älska att ha dem också.
Min systerson ringde för att säga Godnatt. När han ändå hade mig på tråden passade han på att säga att jag var bajs och att han skulle slänga mig i papperskorgen. Sedan sade han att han älskar mig.
Kära Bullen, är ungen schizofren?
I värsta fall, om jag nu blir tjejen som prioriterar bort barn, så har jag alltid honom. Och han både räcker till och blir över.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar