Gryningsnarkoman

Den finaste tiden på dygnet är när natten sakta slutar vara mörk och alldeles snart blir dag. När solen inte syns helt men tvingar sig fram genom mörkret. Alldeles där runt Gryningen är det som finast.
Jag skulle alltid vara vaken då om jag kunde, men jag antar att det skulle sluta vara speciellt om man var där för ofta. 

Men det är så tyst. Och allting är så stilla. Och man är alldeles alldeles ensam och hela stan är där bara för dig. Det är lite som att drömma att man kan flyga och äga allting...

Men det är bara jag.

Och jag är sällan som alla andra.