Jag vet inte om jag saknar det, men jag vet att jag tänker på det ibland. Det där självklara man hade med vissa vänner, att man var så nära att man önskade att man aldrig behövde gå hem. Att man tyckte att tillsammans kunde man förändra världen, starta företag och flytta hemifrån ihop och vara vaken hela nätterna och prata om killar och alltid hålla med den andra och tro att man visste allt, att man var äldre än man var, att vi visste mer än de vuxna. Vi trodde vi kunde klara allt själva, utan hjälp, att ingenting var omöjligt och att Vänskap var det starkaste som fanns. Det fanns bara En.

Idag finns det fler än så. Mer än så. Idag vet vi att det finns konflikter, att vi inte tycker lika om allt. Vi vet att det finns realism och att alla våra drömmar inte kommer slå in. Vi vet att det aldrig hade varit smart att dela lägenhet med en vän, man hade velat döda varandra.

Idag har jag en vän för varje känsla, för varje tanke, för varje del av mig. Och vi vet att vi inte slutar dela saker med varandra för att vi tycker olika. Jag har inte valt vänner för att de är som jag. Jag har valt de som passar in i olika delar av mitt liv.