Förr i tiden hade jag otroligt svårt för auktoriteter. Jag ogillade att bli tillsagd vad jag skulle göra och sade ofta emot, hamnade ofta i konflikter med mina chefer. Alldeles för ofta tog jag slag jag inte alltid behövde för att jag var rädd att bli trampad på. Mina argument var ofta just så; ingen får trampa på mig och jag lägger mig inte. Det handlade nog mest om dålig självkänsla, att jag var rädd att ses som svag. Sedan fick jag en chef som inte bara tog konflikter, utan kastade mig rakt in i väggen och tvingade mig ner på knä när han var tvungen. Inte bara mig, utan det var hans sätt att leda. Han tryckte ner oss dagligen, bad oss inte hålla käften utan beordrade och gav oss inget utrymme för eget tänkande. Det kan låta hårt och när jag först kom dit var det som att springa rakt in i en mardröm. Till slut insåg jag att i slutändan var det HANS produkt vi jobbade för. Att det var HANS namn som stod på spel och om vi inte gjorde enligt hans mall var det han som fick stå för konsekvenserna. I sådana fall lär man sig att backa. Man vet att när man gör ett bra jobb får man veta det. Man behöver inte alltid ha egna åsikter om allt. Ibland är det okej att följa. Det visar inte på svaghet, snarare tvärtom. Det visar att man är så säker i det man själv gör att man är okej med att låta någon annan komma fram.
Efter den där tiden lärde jag mig att alla konflikter inte är värda att ta. Ibland kan man vara tyst. Backa. Energi ska inte slösas på och det bästa man kan göra är att välja vilka gånger det är värt att tala.
De andra gångerna kan det vara skönt att hålla käften och lyssna.
Ofta lär man sig mer på det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar