Jag finns

Ibland, när man inte träffat människor, riktiga människor, på länge blir man konstig. 

Jag menar, när jag inte träffat människor utanför mitt jobb blir jag introvert och funderar på att bli poet. Dricka cognac ur kupa, röka cigarett med munstycke av silver och ha röda viner i ett ställ av ek som jag sparar till ett speciellt tillfälle. Sitta ensam i en mossgrön fåtölj som är så ful att ingen annan ville ha den men jag har blivit så inlåst i mitt eget huvud att jag ser skönhet i saker ingen annan gör. Ibland klappar jag på katten som stryker sig mot mitt ben. Ofta matar jag den alldeles för mycket. Lika bra att ha stora skålar mat på golvet så man inte glömmer....eller om man skulle råka dö, där i fåtöljen. Lika bra att mata katten först...ifall att... Ifall ingen kommer och letar efter en. För risken finns. När alla vännerna har glömt för längesedan vem du var. De pratar om en ibland. Lite flyktigt nämns ens namn.
Kommer du ihåg...vad var det hon hette nu igen...hmm...hösten 2011 var det hon försvann va? Jag hörde att hon blev knäpp. Lite galen...jag hörde att hon flyttade till en koja i skogen..eller att hon rymde med cirkusen...men inget vet. Förstås. Hon var alltid lite speciell...den där. 
Och så fortsätter de prata om vad de pratade om innan man kom på tal.

Herregud. Jag borde verkligen ha gått ut ikväll. Det här går ju åt helvete! 

Jag skrämmer mig själv litegrann.

Jag finns