När det kommer till att lita på andra människor är jag bränd. Jag är paranoid och ser ofta saker som inte finns. Jag tolkar in saker i vad andra säger eller gör och inbillar mig att allt är en konspiration mot mig. Jag gör små saker till stora saker och tror alltid att jag blir lurad, att folk ljuger för mig. Jag jobbar med det där hela tiden. Att tro gott om folk. Jag gjorde det förr och blev motbevisad så jävla ofta att jag blev sådan här. Det är så satans sorgligt för logiken säger ju att ALLA inte kan vara falska. Ofta mår jag dåligt över saker som kanske inte behövs. Jag kan gå i flera dagar och må dåligt och tänka svarta tankar för att sedan få sagt till mig att det inte alls stämmer, att jag är en galenpanna med sinnessjuka funktioner.
Jag har kommit på att det kan vara bra att konfrontera personerna i fråga när jag blir sådär misstänksam och illamående. Sanningen är ju alltid bättre. Men så vill jag ju inte erkänna att jag är sådär störd heller. Tvångströja är sällan smickrande.
Kan det vara så att jag behöver läsa några självhjälpsböcker? Gå i terapi? Eller räcker en fet örfil?
Sådana här dagar, som idag, tänker jag att jag ska släppa paranoian. Att alla inte är emot mig. Att alla inte ljuger. Men släpper jag och sedan får en sådan där smäll igen ramlar jag ihop.
Och det orkar jag fan inte.
De gamla ärren har ju inte ens bleknat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar