Kommer ni ihåg när man var liten och funderade på det där med rymden tills man blev knäpp? Där jorden tar slut tar rymden vid och så är det planeterna och stjärnorna och mera rymd och rymd och rymd och den tar aldrig aldrig slut. Eller? Och OM den tar slut, som i en vägg, vad finns bakom den väggen då? För väggen kan ju inte också vara oändlig. Jag låg många sömnlösa kvällar och funderade på det där. Så länge att jag blev trött i ögonen av att föreställa mig oändligheten och hjärnan kortslöts en aning. När sådana där funderingar dyker upp nuförtiden raderar jag dem aktivt. Man kan göra så, när man är vuxen. Nyfikenheten tar inte över längre och jag har inget behov av att veta vad som ligger bakom planeterna.
Ibland funderar jag på det där med att vi ska Dö. Det är det aldrig någon som pratar om. Det är inget samtalsämne en fredagskväll med vännerna över ett glas vin. Men det ska vi. Och det känns ju trist. Att Dö. Är det inte rätt mycket att hinna med innan dess? För att uppfylla sin Kvot av Meningen med Livet? Vad vet jag...det är också en huvudvärksfråga. Tiden går alldeles för fort. Jag har mycket att göra nästa vecka.
Struntar i det där nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar