Ett år sedan sist

Jag glömmer bort ibland att jag har ett ventilationsutrymme. Att det finns ett blankt blad jag kan fylla med det som inte får plats i huvudet. Jag såg nu att det var ett år sedan sist jag gjorde det här. Det var ett vardagsögonblick. En sekund av ingenting.

När jag öppnade upp bloggen hittade jag opublicerade utkast som jag skrev i vintras. För min skull. När jag hade som mest ont. När hjärtat var söndertrasat. De orden river såklart alltid upp och känslan av oändlig ångest gör sig påmind. 

Jag tog mig ju ur det värsta mörka, svarta... Jag är på en annan plats nu. Men för alltid kommer jag minnas varför jag gick vidare. Anledningen till att jag är där jag är och vad som offrades för att jag skulle hitta en annan väg. 

Och glömma, det kommer jag aldrig göra. 

Idag är det precis sju månader sedan jag svalde hårt och sprang ut från akuten med så himla dåliga besked. Och det händer säkert många och ofta men jag kommer aldrig förminska eller be om ursäkt för hur det var för mig. 

Det är måndag och regnar såklart. Jag ser fram emot en bra dag.