Mitt nyårslöfte är att inte träna

Det här med nytt år är ett fenomen varje gång. Lite som att tågen alltid slutar gå för att vi inte visste att det skulle komma snö. Vi vet ju att det blir ett nytt år. Precis som vi vet att snön är ett faktum. Men ändå blir vi lika förvånade. Både över det nya året och att vi blir lite lite äldre och att vi fortfarande har fyra årstider i det här landet. Konstigt. Med det nya året kommer alla dessa löften... i år ska jag bli bättre, snyggare, snällare, äta nyttigare, sluta röka, festa mindre, börja träna (igen...), ta körkort, lägga upp en budget, jag ska bli en jävla supermänniska. Hur. Orkar. Man. Det spricker ju i alla fall efter ett par veckor så varför kan man inte bara vara okej med att vara halvbra hela året istället för super en månad?

Jag är okej med det. Jag blir 27 i år. Det känns helt okej. Mer än okej. Jag har inga löften. Jag kommer med all sannolikhet inte sluta röka, även om konsumtionen minskar radikalt alldeles av sig själv, jag kommer inte sluta festa även om det inte alls är på samma sätt som förr, jag kan vara nöjd med ett par glas vin och tidig hemgång. Börja träna kan jag ju glömma...det vore ju som att ljuga för sig själv och det gör jag inte...

Resten? Spelar det någon roll? Vi har ju i alla fall förfallit lagom till semestern igen och så går vi där med våran prestationsångest och får höstdepressioner för att vi inte klarar av att vara som människorna på tv, i hollywood, på låtsas. I mitten av december lugnar det ner sig. Förutom julstressen är det ju skönt att veta att snart snart är det nytt år...och DÅ... Då jävlar ska vi bli lite lite bättre än vi var förra året!

Synd att det aldrig händer...