Samtidigt som de sista sekunderna av Mr Crowley tonar bort i hörlurarna vet jag redan vilken nästa låt är. Spellistan är gammal och ordningen densamma som alltid. Jag kan den utantill. När Kristoffer spelar flipperspel, De Lyckliga Kompisarna. Musiken är inte något resultat av någons genialitet. Men den är en utlösare till gamla minnen. Den där låten var med under många stressiga kvällar på Statt. Mitt i svetten, blodet och tårarna sjöng vi lätt hysteriskt med i texten om Kristoffer och hur han spelade bort sina pengar på flipper. Efter ett tag tappade någon bort skivan. Den brann dessutom inne med alla våra andra saker, sånger och tidsfördriv från kvällarna när man behövde tänka på annat än att man borde vara sönderstressad.
Fortfarande. Skitdålig låt. Svinfina minnen. Nostalgi är inget man väljer. Det är något som följer med en oavsett man vill eller inte, för tro mig; hade jag fått välja hade mina minnen haft en annan theme-song än något med DLK.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar