All the way

VK-helg. Det finns folk som är veteraner på området. Som har varit där 6 år i rad, som kan programmet utantill, som vet exakt hur lång tid det tar att byta om mellan sista seminariet och festen på kvällen. Folk som vet hur det andra folket beter sig och kan bete sig själva därefter. Jag är fan inte en av dem. Jag har inte koll på läget för fem öre. Det gläder mig att mina vänner är en liten del av den där veteranskaran. Det betyder att jag kan koncentrera mig på att hålla balansen i klackarna och hålla fetkoll på alkoholnivån.

Jag har slutat bry mig så mycket om det där med kläderna. Det är inte hela världen. Jag har den obligatoriska klänningen. Jag har jeansen. Men jag vågar inte gå hela vägen. Jag har till exempel köpt en väska. Det borde ha varit en kuvertväska men jag vill inte överdriva. Det får bli ett mellanting. En mellanstor väska. Det blir inte heller några flådiga smycken. Jag vet att jag skulle känna mig som en sexåring som klätt ut sig i mammas för stora kläder och smetat läppstift på hela kinderna. Jag är kanske en fegis, men jag vågar fan inte gå hela vägen. Och det är okej. Med mig.