Det är lite mulet, allting känns grått och det ligger fukt i luften. Som dimma. Det är svårt att se om någonting egentligen rör på sig, det känns som om staden dött, som om den håller andan eller bara tar en välbehövlig paus. Träden i parken står nakna och änderna som bor där året om ligger stilla på sina platser på gräset som är nästan lite frostbitet. Så det är kyligt. Det ser man. Men man ser det inte på henne. Hon står vid brokanten, precis intill ån och stirrar rakt framför sig. Hennes hållning är rak och stolt och när man ser henne påminner hon om en ståtlig, gammal byggnad, orubblig och lite kantig, men det ser ut som om hon har stått där alltid. Hon lyfter ena handen och föser undan håret som blåser i hennes ögon. Hon andas inte. Det ser i alla fall inte ut så. Hon ser ut att vara på låtsas.
Jag ser inte staden framför mig, det känns som den är död, som om den håller andan eller tar en välbehövlig paus. Jag vågar inte röra mig av rädsla för att väcka den så jag fortsätter att stå där. Änderna i parken verkar hysa samma respekt eller så känner de bara inte för att göra annat än att ligga där. Det blåser lite. Men inte så det syns i träden. De är i alla fall för nakna för det. Jag håller andan och tvingas fösa undan en hårtest som envist fladdrar framför mina ögon. Jag känner mig på låtsas. Så som staden ser ut. Jag känner mig död. Jag håller redan andan och jag känner att jag behöver vila. Vattnet under mig, under bron är mörkt. Lite inbjudande vågar jag kalla det. Kanske kallt, men det skrämmer mig inte. Inte alls.
Plötsligt tar hon ett steg framåt, tar tag om broräcket och klättrar upp på det. Hon ser en sista gång mot parken och änderna. Hon andas ut. Äntligen. Och så hoppar hon.
Och hon slutar vara på låtsas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar