Det finns en människa som brukade finnas i mitt liv som inte gör det längre. Det känns som om han borde göra det. Som om det är lite svårt att gå med på att vi hittade nya vägar, gjorde egna val, utan varandra i telefonboken, bara ett knapptryck borta och lite närmare en kväll i soffan framför dålig film och överkokt pasta. Jag vet inte riktigt i vilken form jag skulle behålla honom men det passade så bra så det känns som slöseri. Liven vi lever nu är bra. På varsitt håll. Kanske bättre än om vi fortfarande hade känt varandra men ibland funkar det. Och det som aldrig var trasigt behövde man ju inte slänga men det gjorde vi och vi köpte nytt istället. För det är så vi lever. Kommersiellt.

Det gör inget att det är annorlunda nu. Men ibland är det fint att tänka på vänner som såg det värsta men tyckte om en ändå.