Vad som skrämmer mig

Jag ogillar skumma grejer. Alltså, sådant jag ogillar är sådant folk skrattar åt när jag nämner. För det första är jag hysteriskt rädd för fåglar. På riktigt. Gråsparvar också. Att gå hem genom parken är en pärs. Får seriös hjärtklappning av de förbannade änderna. Jag tar omvägar på stan för att slippa möta duvorna. Jag har problem skulle man kunna säga. Men jag jobbar på det. Vilket betyder att jag tvingar mig själv att gå på stigen fastän änderna går där och fastän jag mår illa.

Jag är rädd för vatten också. Utomhusvatten alltså, jag har inga problem med att duscha, det gör jag med jämna mellanrum. Jag har badat i sjön tre gånger sedan jag var 15. Jag var full alla gångerna. Då går det lite bättre. Då glömmer jag bort att få panikångest. Sedan kommer jag på att det är idioti att bada när man är full, så oftast struntar jag i det också. Jag kan simma, väldigt bra till och med, så det är inte problemet. Det hör bara till kategorin konstig fobi jag har. Jag gillart. Och så slipper man bada med fisk, tång och döda människor som ingen hittat än.

Sol. Gillar inte. Alls. Bra så. Jag tror det ligger i blodet, de konstiga valen av fobi. Min syster hatar bananer. Jag tror inte ens hon vet hur de smakar, men hon vägrar vistas i samma rum som en. Vi roar mig. Och många andra. Vi mår bra nu. Ändå.