...och plötsligt kommer inspirationen men inte orken och jag önskar att mina fingrar höll samma tempo som mitt hjärta och min hjärna men så är inte fallet och jag vill sova. Men jag gör ofta så. Somnar ifrån min vilja och tröttnar lite på mig själv. Så jag tvingar mina fingrar att följa med. Att hålla den förbannade takten så jag slipper känna att jag bara slösar bort min tid. Men så tar sången slut i mina hörlurar. Och inspirationen dör. För så flyktig var den. Nu kan jag sova. Fan.