...eller var det tvärtom? Du som stod utanför och såg in med dina fingertoppar tryckta mot rutan och blicken fäst på en punkt någonstans långt bakom mig så det kändes som om du såg varje vrå av mig. Med varje liten cell av mig kände jag hur du genomskådade varje liten lögn jag någonsin uttalat, att du visste att ingenting var på riktigt att jag bara var en billig fasad. Jag visste att jag önskade att du var någon annanstans, att du inte såg mig, att jag fick gömma mig ifred, men i mitt rum fanns bara fyra kala väggar och inga hörn att gömma sig i så du såg allt...genom glaset som hade fått oljiga avtryck efter dina händer.
Jag mådde illa. Och kröp ihop. Hoppades att jag syntes mindre, att du försvann med mörkret och att jag fick vara ifred med mina lögner och min yta som bara du såg rakt igenom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar