Jag önskar att jag kände Plura

Jag önskar att jag kände Plura. Han verkar vara en sådan där skön snubbe jag vill ta med till en skitig pub och dricka rökig whisky och iskall öl med. Jag vill tända cigaretter inomhus fast man inte får, för ingen skulle säga något, det är ju Plura. Vi skulle prata om musiken han gör och om livet han levt. Jag skulle berätta om mina misstag och han skulle säga Tjejen, du har inte upplevt någonting än... Och jag skulle aska lite nonchalant i skummet på ölglasets botten eftersom det inte finns något askfat och då skulle han ta fram sin gitarr. Och så skulle han spela. Och jag skulle tänka på mina misstag som inte var så farliga ändå och så skulle jag önska att jag bodde i en trång etta i stockholm fastän jag inte ens gillar staden eftersom alla lidande konstnärer bor där.
Och sedan skulle vi skratta ihop. Hans bullrande, hesa och mitt generade, lätt framtvingade. Och så skulle jag önska att jag var lite lite äldre. Eller att han var yngre. Eller att jag kände honom när han var ung.