Vardagslyx mina vänner

Jag förstår inte när det blev fult att dricka vin mitt på dagen. Själv tycker jag det är vardagslyx i all sin glans att vara både salongsberusad, bakfull och hinna nyktra till innan klockan åtta på kvällen. Det är ett koncept som funkar. För mig. Tydligen inte för någon annan för folk är jävligt svårövertalade. Var ÄR alla vardagsalkisar när man behöver dom?? Var är alla restaurangare som alltid tycker det är okej, som inte dömer, som gärna följer med och som stöttar en på vägen hem? Jag antar att vi är äldre nu. Att det gick över någonstans vid skiftet mellan 25 och 26. Att när vi närmar oss 30 närmar vi oss döden och är man så nära döden som 30 kan man väl inte utmana ödet genom att plåga sin lever och sitt ömtåliga hjärta med ett fjuttigt glas vin när det fortfarande är ljust ute. Det är synd. Annars hade jag varit svinsugen på lite sushi och vin. (Det finns dock inget ställe i den här staden som serverar båda, men jag är beredd att kompromissa bort fisken i värsta fall)

Jag utmanar ödet. Jag skiter i det här. Jag tar ett glas vin själv. Just det.

(Om någon trots min bitterhet kan tänkas vilja följa med går det bra att höra av sig. Joråsåatte...

Hörrni...PhotoBooth gör ju de skojigaste saker med en. Såhär glad är jag. Utan vinsällskap.