Nere på min Ica

Nere på min Ica-affär, (ja, jag anser det vara min Ica eftersom jag handlat där i nio år...) är det alltid så förbannat trevlig personal. Alltså, nästan alltid. Alla kan ju inte vara helgon. Men det verkar som om ägarna har full koll när de anställer, för tjejerna är fasen mer trevliga än vad de behöver. Jag gillar det. De är mina vänner för en stund. Som idag, när jag ämlig och jävlig klev in där efter promenad i snöstorm efter jobbet för att köpa ipren. I gången vid godiset klappade en av tjejerna mig på axeln, hejade glatt och gick vidare. Jag laddade på med tre olika sorters halstabletter, bad om ipren, en stor ask OCH treo, ifall att. En annan tjej som stod i kassan berättade om sin sjuka dotter, jag ojade mig lite över mitt halsonda, drog en snabb story om jobbet, hon om dotterns feber, vi pratade om snön, jag betalade och gick hem. Ha en bra dag, hojtade jag när jag gick. 30 sekunder i kassan. Och vi vet en massa om varandra. Vi är kompisar. De är bra, de där tjejerna. Hoppas de vet det. För det finns så jävla många surfittor som inte har något att göra bakom en kassaapparat.

Det finns en annan person som jobbar där. Som inte alls är som de andra. Det måste vara svågerpolitik. Eller så har personen ifråga gått vilse. En pusselbit som inte alls passar in bland guldtjejerna.

Men den personen skiter vi i. De andra hoppas jag får löneförhöjning.